Det jag gjort från jag började träna löpning igen på nyåret 2013 tills nu har hela tiden varit inriktat på att bli bättre på milen. De flesta som löptränar nuförtiden verkar vilja springa maraton eller ännu längre, ultramaraton och de olika multisporttävlingar som finns. Det känns inte som något för mig. Jag som har svårt att springa längre än 90 minuter hur bra det än känns vill inte hålla på i flera timmar. Hur har jag gjort hittills då? Ja det är det jag vill beskriva här.
Nyåret 2013 sprang jag uteslutande på löpbandet i det fina gymmet vi gick med i som ett försök att få tillbaka viljan att träna igen. Det funkade bra. Vi var där två till fyra dagar i veckan, mestadels tillsammans men eftersom jag har skiftjobb så brukade jag vara där lite oftare, på dagtid när de flesta andra inte går på gym. Löpbandet var ett sätt att värma upp inför annan träning men efter bara ett tag tog det över för mig som huvudsysselsättning istället.
Från att ha mest gått och lunkat sakta började jag höja tempot till lite mer löptempo. När vi sen var med i löpargruppen på tisdagskvällarna så fick man in ett intervallpass i veckan eller i varje fall varannan vecka. Hela tiden hade jag tanken att försöka springa milen under 45 minuter. Det var den tid jag kunde springa sista milen på Lidingöloppet precis varje gång helt utan problem som yngre löpare. På den tiden bodde jag bredvid spåret och brukade springa den milen flera gånger i veckan. Eftersom det är en jobbig mil och jag mindes hur det känts då när jag njöt så av att kunna springa fort men utan att förta mig ville jag komma in i den känslan igen. Oj vad långt ifrån den känslan jag var.
Någon gång på våren försökte jag springa så fort jag kunde på bandet i en mil. Jag har för mig att det blev 52 minuter ungefär. Helt platt. Utan luftmotståndet. Det kanske kan jämföras med 55 minuter på en vanlig mil och ännu mer på sista milen. Men jag lät mig inte nedslås, jag fortsatte springa några kilometer varje gång på gymmet och ibland till och med en timmes löpning på bandet. Jag längtade ut i skogen och till spåret där man känner farten och backar som ger fart och motstånd.
När vädret blev bättre och det hade torkat upp i skogen gick vi ut och sprang i ett motionsspår nära där vi bor. Ett kort spår med sköna backar och ganska fint underlag med belysning på den kortaste sträckan, 1300 meter. Vid det här laget hade min hälsporre blivit bra mycket bättre. Det kunde strama under foten efter löppass men det gick inte över i smärta och jag vågade springa fort både uppför och nedför.
Den mängd jag försökte komma upp i varje vecka var över två mil. Så fort jag sprang två dagar i rad blev det bakslag och obra smärta. Man måste kunna skilja på bra normal träningsvärk och obra smärta tycker jag. Går man på, som jag gjorde året innan, fast det gör ont under foten, före, under och efter man springer så är det obra. Får man ont dagen efter för att musklerna är trötta så är det bra. Målet var alltså att springa två till tre dagar i veckan och att komma över två mil varje vecka. Ibland gjorde jag testlopp, en gång på en hel mil. Klockan började stanna under 50 minuter och det kändes uppmuntrande. Det gick framåt men väldigt sakta.
Tävlingsmålet som jag ställt in mig på var Husarömaran som är 5,3 km och går på skogsstigar med rötter och bergsknallar att springa över och går sista helgen i juli. Jag ville springa under 25 minuter, alltså strax under 5 minuter per kilometer. Återkommer till det.
Under sommaren blev det ett uppehåll i träningen när vi reste och var lediga, som för så många andra som inte klarar att hålla kontinuiteten. Men i september började jag igen. Nu ville jag höja träningsmålet till tre mil per vecka och det gick ganska bra de flesta veckor. På nätet sökte jag efter träningsgrupper i närheten av där jag bor men hittade inte några. En löst sammanhållen grupp på facebook som heter Seger Running var det närmaste jag hittade. Johan som startat den verkade springa väldigt mycket och jag försökte vara med nån gång då och då för att få "draghjälp" till fler långa pass och högre fart.
Sammantaget under det året var träningsmängden två till fyra gånger per vecka från strax under två mil till tre och en halv mil. Då och då körde jag intervaller, mest tusingar längs med en rak grusväg som var en kilometer. Husarömaran som jag nämnde, där blev det platt fall, sprang jag på 30 minuter drygt. Otroligt besviken men den upplevelsen gav revanschlusta och gjorde att hösten gick bra i träningsspåret. På hösten sprang jag även tömilen på 47:47 vilket var ett fall framåt och det första gubbperset på milen. Innan dess på sommaren sprang vi parloppet tillsammans, Birgitta och jag.
Vintern och våren som följde tänkte jag berätta om i ett annat inlägg. Dags för frukost nu, jag skriver dessa inlägg tidigt på morgnarna när lägenheten är tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar