Skor, strumpor och fötter

Skor, strumpor och fötter
Allt som behövs

tisdag 28 oktober 2014

Tränar för 5 km rekord

Sedan en tid tillbaka har jag försökt hitta ett upplägg som ska förbättra min styrka på 5 km. Jag har letat länge men inte någonstans har jag fått en känsla av att det är specifikt bra för just det. Det är mer en anpassning av milträning eller rakt av samma upplägg. I augusti läste jag mycket om stretching, där det finns lika många förespråkare som motståndare upptäckte jag. I alla klubbar och idrotter jag hållit på med har man stretchat. Jag har själv lärt ut hur man ska stretcha och varit stolt över hur förhållandevis vig jag är trots min ålder. Men nu har jag tänkt om. För mig som är en slank person utan bulliga starka muskler är egentligen problemet det omvända. Jag är ibland för lite explosiv i vissa övningar och mitt steg i löpning kunde vara bra mycket mer spänstigt. Alltså, här är två saker att fokusera på stretching och specifik 5 km träning. Just nu gör jag en attack och förändring på båda fronterna.

Jag hittade ett program som är mycket specifikt inriktat på enbart femtusen meter till slut. Det är sammansatt av en tränare som tränat många femtusenmeterslöpare och som själv har sprungit under 15 minuter som 47-åring. Låter intressant va? Varje del av de kvaliteter som han anser behövs för just femtusenmeterslöpare har han dissekerat och förklarat hur han tycker att man ska träna dem. Det har resulterat i ett program som är ett 14-dagarsprogram som ska köras minst åtta veckor som uppbyggnadsperiod. Därefter är en toppning på två veckor utförligt beskriven. Vissa delar av träningen är upplagda på youtube med övningar och jag har precis börjat följa delar av programmet. Det jag gjort är att ta bort en del av träningspassen, skapat två vilodagar i veckan och gjort en plan där jag sakta men säkert ska försöka komma upp i hans mängd vad gäller tid man lägger på träningen och antal dagar per vecka. Alltså har jag gjort uppbyggnadsperioden längre, 16 veckor så hoppas jag att det ska ge samma effekt som hans stenhårda 8-veckorsrutin. Eftersom jag är van att springa 3-4 dagar per vecka så känns de fem dagarna nu första två veckorna, men det ska väl ebba ut hoppas jag. Är det för mycket träning och jag känner för stor smärta tänker jag ta extra vilodagar precis som jag gjort dessa snart två år jag löptränat.

När det gäller stretching tog jag ett beslut i början av september. Ingen stretching alls. Det är svårt. Mycket svårt till och med. Hela mitt liv har jag byggt in stretching i många saker jag gör om dagarna. Åka rulltrappa, borsta tänderna, stå och vänta på buss eller tunnelbana m.fl. aktiviteter. Dessutom har jag alltid stretchat både före och efter träning. Allt detta till att inte stretcha alls. Ibland glömmer jag bort min nya strategi och står där och borstar tänderna och stretchar hamstring som jag gjort i över tjugo år. Då slutar jag och gör några benböj istället. På fredag är min andra del av testperioden över och jag kan säga att det känns bra. Som jag tänkte i början av september skulle jag köra utan stretching en månad och känna efter. Om det kändes ok eller bara lite dåligt skulle jag ändå köra på en månad till. Nu har snart den andra månaden gått och det känns fortfarande bra, ja till och med bättre utan stretching. Det man vinner med stretching är ökad rörlighet i ytterlägena men det man förlorar är explosivitet och spänst i musklerna. Enligt många undersökningar skapar det inte mer eller mindre skador med eller utan stretching, alltså väljer jag det jag känner att jag behöver, styrka.

Det jag skulle behöva få in i träningen är styrketräning, något jag inte klarat att få en rutin kring hur väl jag än vet att det är bra för den övriga träningen. Det är ju så tråkigt! Här är alltså en sak att ta tag i. Hoppas jag får motivation från mina kollegor som tränar mycket styrka. Återkommer i det ämnet. Dags att köra ett lätt pass på ungefär en timme. Utan stretching efteråt!

måndag 27 oktober 2014

2014 började dåligt men blev bra

När julen kom och gick över i nyår tappade jag vanan att träna, som är så vanligt. Efter ledigheten började jag, liksom så många andra, träna igen med ny beslutsamhet. Men det blev inte många mil i spåret. Ibland kom jag ut på helgerna och sprang ganska långt men det blev inte mer än ett till tre pass per vecka, ibland bara två pass på två veckor. När jag anmälde mig till premiärmilen som skulle gå 31 mars fick jag mer fart under sulorna. Från mars och framåt under året har jag tränat så bra som jag kunnat med de förutsättningar jag haft med jobb och familj som tar sin tid.

Premiärmilen gick mycket bra. Jag satsade på att spränga 45-minutersvallen och kom väldigt nära; 45:08. Det räckte för mig som besked att jag var på rätt väg. Visserligen är premiärmilen bra mycket mer lättsprungen än tömilen men två minuter och fyrtio sekunder är ändå en markant förbättring. Jag anmälde mig till ett antal lopp så att jag skulle ha delmål att jobba mot. Ett stort bakslag fick jag på milspåret på Djurgården där jag skulle springa 5 km loppet. Jag gjorde ett speciellt schema som uppladdning och ville göra ett bra lopp. Och jag hade förhoppningar att göra ned mot 21:30. När tävlingen väl var där var jag nervös och stressad, hade sovit dåligt och det blev pannkaka av allt. Den upplevelsen fick mig att inse den mentala aspekten av att tävla i löpning. Tar man i för mycket, satsar för mycket, kan det låsa sig, precis som i squash.



De följande tävlingarna under sommaren och hösten brukade jag ha ett mål som var högt men som jag ändå tog lite lättare på. Tex hade jag som mål att slå pers på första milen under DN Stockholm halvmarathon, så att jag inte skulle bli för besviken om jag inte orkade springa hela halvmaran. Det blev en halv minut över pers på första milen och sedan höll jag väldigt bra tempo på andra halvan med 1:39:25 som resultat, vilket var bra mycket bättre än jag hoppats på.

De här bra månaderna som jag beskriver nu från mars till oktober har jag mestadels tränat tre dagar i veckan med ungefär 25-50 km per vecka. En gång i veckan har jag haft någon slags fartträning. Mestadels tusingar, som passar mig bra. I perioder har jag sprungit långpass, men det är en träningsform jag har svårt för så ibland går det många veckor emellan de passen.

Just nu är målet inställt på att få till en mycket bra grundträning, jag har klarat av första veckan av planerade sexton. Sedan ska jag försöka hitta en tävling på 5km/5000m efter en toppning. Någon som vet en bra tävling att satsa på i mars? På vägen dit ska vi resa till Spanien två veckor där jag hoppas få många mil i benen i den relativa värmen. I slutet på november är årets sista planerade lopp tunnelloppet som jag tänker springa som om det är långpasset på lördagen, utan toppning.

Idag kör jag ett av mina nya pass för första gången, 5km-ansträngningsintervaller om jag försöker översätta från engelska. Spännande!

onsdag 22 oktober 2014

Så började träningen våren 2013

Det jag gjort från jag började träna löpning igen på nyåret 2013 tills nu har hela tiden varit inriktat på att bli bättre på milen. De flesta som löptränar nuförtiden verkar vilja springa maraton eller ännu längre, ultramaraton och de olika multisporttävlingar som finns. Det känns inte som något för mig. Jag som har svårt att springa längre än 90 minuter hur bra det än känns vill inte hålla på i flera timmar. Hur har jag gjort hittills då? Ja det är det jag vill beskriva här.

Nyåret 2013 sprang jag uteslutande på löpbandet i det fina gymmet vi gick med i som ett försök att få tillbaka viljan att träna igen. Det funkade bra. Vi var där två till fyra dagar i veckan, mestadels tillsammans men eftersom jag har skiftjobb så brukade jag vara där lite oftare, på dagtid när de flesta andra inte går på gym. Löpbandet var ett sätt att värma upp inför annan träning men efter bara ett tag tog det över för mig som huvudsysselsättning istället. 

Från att ha mest gått och lunkat sakta började jag höja tempot till lite mer löptempo. När vi sen var med i löpargruppen på tisdagskvällarna så fick man in ett intervallpass i veckan eller i varje fall varannan vecka. Hela tiden hade jag tanken att försöka springa milen under 45 minuter. Det var den tid jag kunde springa sista milen på Lidingöloppet precis varje gång helt utan problem som yngre löpare. På den tiden bodde jag bredvid spåret och brukade springa den milen flera gånger i veckan. Eftersom det är en jobbig mil och jag mindes hur det känts då när jag njöt så av att kunna springa fort men utan att förta mig ville jag komma in i den känslan igen. Oj vad långt ifrån den känslan jag var.

Någon gång på våren försökte jag springa så fort jag kunde på bandet i en mil. Jag har för mig att det blev 52 minuter ungefär. Helt platt. Utan luftmotståndet. Det kanske kan jämföras med 55 minuter på en vanlig mil och ännu mer på sista milen. Men jag lät mig inte nedslås, jag fortsatte springa några kilometer varje gång på gymmet och ibland till och med en timmes löpning på bandet. Jag längtade ut i skogen och till spåret där man känner farten och backar som ger fart och motstånd. 

När vädret blev bättre och det hade torkat upp i skogen gick vi ut och sprang i ett motionsspår nära där vi bor. Ett kort spår med sköna backar och ganska fint underlag med belysning på den kortaste sträckan, 1300 meter. Vid det här laget hade min hälsporre blivit bra mycket bättre. Det kunde strama under foten efter löppass men det gick inte över i smärta och jag vågade springa fort både uppför och nedför.

Den mängd jag försökte komma upp i varje vecka var över två mil. Så fort jag sprang två dagar i rad blev det bakslag och obra smärta. Man måste kunna skilja på bra normal träningsvärk och obra smärta tycker jag. Går man på, som jag gjorde året innan, fast det gör ont under foten, före, under och efter man springer så är det obra. Får man ont dagen efter för att musklerna är trötta så är det bra. Målet var alltså att springa två till tre dagar i veckan och att komma över två mil varje vecka. Ibland gjorde jag testlopp, en gång på en hel mil. Klockan började stanna under 50 minuter och det kändes uppmuntrande. Det gick framåt men väldigt sakta.

Tävlingsmålet som jag ställt in mig på var Husarömaran som är 5,3 km och går på skogsstigar med rötter och bergsknallar att springa över och går sista helgen i juli. Jag ville springa under 25 minuter, alltså strax under 5 minuter per kilometer. Återkommer till det.

Under sommaren blev det ett uppehåll i träningen när vi reste och var lediga, som för så många andra som inte klarar att hålla kontinuiteten. Men i september började jag igen. Nu ville jag höja träningsmålet till tre mil per vecka och det gick ganska bra de flesta veckor. På nätet sökte jag efter träningsgrupper i närheten av där jag bor men hittade inte några. En löst sammanhållen grupp på facebook som heter Seger Running var det närmaste jag hittade. Johan som startat den verkade springa väldigt mycket och jag försökte vara med nån gång då och då för att få "draghjälp" till fler långa pass och högre fart.

Sammantaget under det året var träningsmängden två till fyra gånger per vecka från strax under två mil till tre och en halv mil. Då och då körde jag intervaller, mest tusingar längs med en rak grusväg som var en kilometer. Husarömaran som jag nämnde, där blev det platt fall, sprang jag på 30 minuter drygt. Otroligt besviken men den upplevelsen gav revanschlusta och gjorde att hösten gick bra i träningsspåret. På hösten sprang jag även tömilen på 47:47 vilket var ett fall framåt och det första gubbperset på milen. Innan dess på sommaren sprang vi parloppet tillsammans, Birgitta och jag. 

Vintern och våren som följde tänkte jag berätta om i ett annat inlägg. Dags för frukost nu, jag skriver dessa inlägg tidigt på morgnarna när lägenheten är tyst.

söndag 19 oktober 2014

Tävlingsrapport Stallarholmsloppet 2014

Det var en kall höstdag igår. Det mest positiva med dagen var att Birgitta satte pers och att vi hade en trevlig eftermiddag med min gamla kompis i Stallarholmen. Min egen insats i loppet var bra men inte mer.

Vi hade långa tajts, undertröja och långärmat plus mössa och handskar när vi värmde upp. Birgitta hade även en tjock huvatröja. Alltså var det inte en perfekt dag för tävling, såsom jag ser det. Solen ville inte titta igenom molnen och vinden kändes kall. En dryg kilometer jogg och sedan ett antal dragningar på IP där starten skulle gå. Det var helt ok som uppvärmning. Ställde mig precis bakom Staffan Dahlgren och trodde nog att jag skulle kunna gå ut med de första tio startande. Som alltid försöker jag hålla igen i starten men fast jag tyckte jag höll igen så gick det i fyratempo första 500. Och det var säkert tjugo löpare före mig. Några ungdomar sprang i samma tempo som jag men efter första kilometern såg jag dem inte mer. 

Banan gick lite upp i början in i ett villaområde, mjuka backar som kändes ok. Sedan ner mot Mälaren en snabb kilometer, längs med vattnet två kilometer och en böj tillbaka upp mot IP i en sugande jobbig backe som kändes redan på första varvet. Som så ofta hade jag ingen som sprang i mitt tempo, en lång kille som efter en kilometer sprang ifrån mig fortsatte sakta sakta längre och längre ifrån mig. Solosprang från 2 km med den långa killen som hare.

Tyckte det kändes bra fram till sju kilometer, men längs vattnet på det platta partiet där jag brukar ha bra fart gick det alldeles för sakta. Sedan på andra varvets backe upp mot IP var det väldigt stumma ben. Såg att det kunde bli under 45 iallafall, utan nämnvärd satsning eller känslan av en bra dag så sista biten in sprang jag på ganska bra. Tryckte av klockan några sekunder efter målgång på 44:31. Det tar väl några dagar innan tiderna kommer upp på webben så jag får ta min klocktid minus en eller två sekunder som resultat så länge.



Efteråt stod vi alla med varsin lott i handen och frös och plågades. Självklart vann vi inget. Inte ens en brödrost.

torsdag 16 oktober 2014

Hur jag började löpträna igen i femtioårsåldern

Sensommaren 2012 kom vi hem från en bilsemester i Frankrike där vi hade levt gott och njutit av god mat, vin, ost och mestadels lata dagar. Tidigare under sommaren hade jag gjort ett försök att börja cykla och springa men det tog stopp på en ond häl i högerfoten. Nu när jag klev upp på vågen visade den nära 100 kilo. Jag som ett och ett halvt år tidigare hade spelat squash tre till fem dagar i veckan och varit relativt vältränad kände mig nu som en pösmunk med svällande mage och dålig kondis. Det blev en chock för mig. Min självbild var långt ifrån en person som väger över 100 kilo och är otränad. Då bestämde jag mig för att vikten måste ner och att jag skulle börja träna igen.

Att banta låter så långt ifrån hur jag är som person så det var inte ett alternativ. Jag påverkas som alla andra av allt som skrivs om kost och alla dieter men ville hålla mig ganska fri från dessa. Efter att ha tänkt efter hur jag skulle klara att gå ner och hålla mig nere i vikt kom jag fram till följande: Hela mitt liv hade jag kunnat äta mycket mat och även godsaker, vin, chips, godis och allt sånt som jag vet är onyttigt. Eftersom jag haft hög förbränning och tränat en hel del så har det aldrig fastnat. Men nu när jag hållit upp med träning och åldern säkert gjort att förbränningen gått ner av den orsaken också så hade kilona samlat på sig. Att avstå från allt det goda kunde jag inte tänka mig. Att äta "tråkig" mat kändes inte heller som något jag skulle klara att hålla mig till. Alltså bestämde jag mig för att äta en portion mat. Inte två. Och definitivt inte tre. Varenda gång jag satte mig ner att äta tänkte jag att jag skulle ta en vanlig portion mat och sedan inte ta mer mat. Det var min metod. Jag skulle fortfarande få ta ett eller två glas vin, äta godis och andra onyttigheter, men med lite mer måtta bara. 

Nu när det gått två år så är det just den första föresatsen jag lyckats bäst med. En portion mat. Det andra har jag fortsatt med men i något mindre frossande stil. Eftersom vikten började gå ner väldigt långsamt och jag är lite otålig av mig har jag på vägen försökt med vissa inskränkningar i kosten. Till exempel har jag försökt hålla mig från mjukt vitt bröd. Pasta har jag nästan lagt av med. Kan jag välja en annan kolhydrat till maten så gör jag det. Blir jag bjuden på pasta eller om det är det bästa alternativet så tar jag det ändå. Men för mig känns potatis bäst, tätt följt av bulgur och ris. Pasta blir som en klump i magen och ger inte samma energi som de andra - för mig.

Maten var det ena. Det andra var träningen. Kvar från sommaren fanns en ond häl. Så fort jag sprang så gjorde det mycket ont. Det gjorde väldigt ont på morgonen och i herrskor gjorde det också ont. Plantar fasciit eller hälsporre verkade jag ha fått. Vanligt när man gått upp i vikt och börjat träna... Under hösten blev vi medlemmar i ett gym där vi kände oss lyxiga och fick energi att börja träna. Men jag ville springa och det gick inte pga smärtan. Alltså började jag ta långa promenader på löpbandet med bra springskor. Dämpningen från skorna och löpbandet gjorde att jag kunde gå fort och på så sätt få konditionsträning och bränna lite fett. Gick jag ute så gjorde det ont. Alltså blev löpbandet min nya kompis. Istället för att köra tunga vikter och få de där musklerna så gick jag på löpbandet. Efter en tid gick jag över till att jogga lätt (!?) och gå fort på bandet. Hälsporren började ge med sig i övriga situationer också. Bättre skor, en iläggsula som jag flyttade mellan alla skor jag använde gjorde säkert sitt till.

När det blev nytt år började jag springa på bandet och gymmet hade en löpargrupp som jag ville prova att vara med i. Där var en mycket inspirerande tränare som hade olika intervallprogram på löpbandet. Vi sprang i grupp sida vid sida på löpbanden. Det funkade väldigt bra och vi peppade varandra. Birgitta och jag försökte ta oss dit varje tisdagkväll och nu började löpningen bli just löpning istället för lunkande. De ett och ett halv år som gått sedan dess är den egentliga tid jag ägnat åt löpträning som 50-åring. Jag är mycket tacksam för det pepp och den varierade intervallträning som tände gnistan att verkligen börja sikta mot SUB40. Tack för det Malin på Balance i Solna!

måndag 13 oktober 2014

Tävlingsrapport Hässelbyloppet 2014

Målet jag haft för loppet under de senaste veckorna var under 43 minuter. Ser det som ett delmål mot mitt stora mål SUB40. I morse när jag vaknade kände jag halsont på en punkt i halsen och benen kändes som stockar av att bara gå runt i lägenheten. Satt vid frukosten och kände efter och var lite tveksam till om jag verkligen skulle starta. Har ju tävlat i så många olika sporter och känner igen känslan när man är tänd och nervös så när jag tog med i beräkningen att jag sovit så gott och länge och att det faktiskt ska kännas segt de dagar det sedan går bra så bestämde jag mig för att ändå köra. Birgitta hade fått en startplats av en kollega och ville också springa så vi satte oss i bilen för att hämta ut hennes nummerlapp väldigt tidigt.

Vi parkerade långt bort för att slippa köerna från tävlingen sedan och promenerade till tävlingsområdet några kilometer. På plats såg jag några Linnéalöpare och vi hälsade på Zilla. Min starttid 12.20 och Birgitta skulle starta först 13.10 så det ställde till planeringen lite. Vi gick till omklädningsrummen för att gå på toa och sitta ner i värmen ett tag. Sedan när vi började gå mot start blev det lite strul och kallt var det i linne, korta tajts och pannband så när vi väl var vid starten så hann jag bara med en kort uppvärmning på tre fyra minuter. Inte optimalt alltså.

I startfållan brukar jag vara ganska tuff och ställa mig långt fram men idag hade jag inte självförtroendet till det. Ställde mig snällt i bakre delen och förstod att det skulle vara lite trängsel i början.

Startgärdet gick bra och farten här bak i herrar motion var bara lite lägre än jag tänkt mig första kilometern. Höll mig från att försöka springa om utan lät bara strömmen föra mig framåt. När gärdet blev en cykelväg blev det trångt och saktade ner lite, då gick jag ut i kanten och började springa om, ömsom till höger och ömsom till vänster lite beroende på hur banan svängde. 

För att gå under 43 borde jag hålla under 4.18 per kilometer. Det gick precis i den farten första kilometern, såg det på klockan och slappnade av lite. Nästa kilometer gick fortare, tyckte jag såg på klockan att den gick under 4.10 men var inte säker. Här är ett problem som jag knappt hör andra löpare snacka om. Att se de små siffrorna på GPS klockorna i full fart när man är trött och det guppar är svårt när man egentligen behöver läsglasögon för att ens läsa ett sms på mobilen. 


Nu när de två första lätta kilometerna var avklarade började det komma små illasinnade "backar" som gjorde att jag inte riktigt kunde hålla farten uppe. Visst var det också det vanliga att löpare inte klarar att hålla till höger när de inte springer om andra vilket gör att man får springa ut i gräset/gruset/leran vid sidan av och kryssa lite när man vill om. Men det var som vanligt svårast att hålla farten i mitten av loppet som syns på kilometertiderna ovan. Eftersom vi hade ställt bilen långt bort och gått längs med hela slutet på banan så visste jag att det var en lång sugande backe på åttonde kilometern och försökte hålla igen utan att tappa allt för mycket fart för att sedan ha krafter kvar till en "spurt" de sista två kilometerna. Hade en känsla av att jag låg bra till för 43 minuter men visste inte så noga. Har bara innevarande kilometertid uppe på stora visarna på min TomTom när jag springer lopp. Var trött nu och fick kämpa som bara den för att hålla under 4.18 men det gick. Tittade på tävlingsklockan på stadion och räknade ut i mitt dimmiga tillstånd att det var nära 43. 

Min klocka stannade på 43.08. Pers! Nära målet, snuddande nära, lite försmädligt men helt ok. Fick syn på Anders och gick fram till honom. Han hade satt pers och var strålande glad. Vi pratade med ett antal löpare på vägen genom medalj, vatten, kaffe, sportdryck, banan och kanelbulle. Många hade satt pers och det var en glad stämning. Jag frös som en hund efter bara någon minut och gick fort bort och hämtade överdrag.

Birgitta hade sprungit en halvtimme nu och jag lunkade bort mot 9 km märket för att heja fram henne sista biten. Hon kom mycket tidigare än jag trott och det var roligt att ha en bra dag båda två. Hon slog inte pers men var nöjd och glad.

Allt som allt var det en bra dag i tävlingsspåret. Personligt rekord med ungefär en och en halv minut på milen är bra. Nära mitt delmål 43 minuter. Nu blir det svårt att slå det i år som jag ville men det kommer visst ett år till efter det här.

lördag 11 oktober 2014

Typisk 50+ man som springer och cyklar

Hej och välkommen till min blogg om löpning efter 50. Som så många andra har jag tränat och tävlat inom ett antal idrotter i nästan hela mitt liv. Nu är löpning och cykling enkla att hålla igång, utan lagmedlemmar, uttagningar och där träningen kan bedrivas på de tider jag själv väljer.

Som pojke var jag idrottsintresserad och tävlingsinriktad. Vi tävlade att springa runt husen där jag bodde, vi tog tid och hejade på varandra när vi skulle slå personliga rekord på gården. I skolan var jag snabbast på 60 meter och sedan vann jag även den lokala tävlingen där alla skolor på Lidingö var med. Det resulterade i att jag åkte till skol-DM i friidrott. Där sprang jag 60 meter och hoppade längdhopp. Har för mig att jag blev trea i längd och tvåa på 60 meter. Några år i rad var jag med och sprang sådana lopp som representant för Lidingö kommun som det hette då.

Senare när jag vågade mig ner till Lidingövallen för att träna friidrott fanns bara långlöpare så där fick jag börja springa långt. Alla var äldre, jag kände mig liten och spenslig och nu var jag helt plötsligt långsammast av alla. Det var en omvälvande och hård känsla för mig. Som jag minns sprang vi oftast mellan 10-15 km runt på stigarna där sista milen går av Lidingöloppet. Ibland sprang vi i en backe upp mot Björnbo och någon gång då och då körde vi intervaller längs Kyrkvikens vatten.

Jag hade nog aldrig sprungit längre än de 3000 meterna i Lilla Lidingöloppet. Snacka om uppvaknande! Här sprang Ulf Högberg ibland med oss och då märkte jag hur även tränarna var ödmjuka och såg på honom som en jätte. 

Efter några månader fick jag helt plötsligt uppmaning att ta spets på några intervaller på 600 meter längs vattnet. Minns hur pirrigt det var att leda hela gruppen och försöka hålla jämn hög fart hela vägen. Det funkade nog ganska bra för jag fick då och då göra om det under kommande träningar. Vanligaste passet som jag minns var ändå 15 km Tyktorprundan. Det var väldigt långt för en 11-åring och jag började tappa redan efter några kilometer. Någon snäll farbror i klubben brukade hålla vår låga fart längst bak och när vi kom till Vallen var alla redan återhämtade och skulle duscha eller cykla hem.

Nu ungefär 40 år senare tänker jag försöka träna lite mer snällt mot kroppen och sakta förbättra mig mot mitt mål - under 40 minuter på milen. Jag följer en del bloggare och har fått lust att dela med mig av min syn på träning efter 50.

Hoppas vi ses framöver!