Sensommaren 2012 kom vi hem från en bilsemester i Frankrike där vi hade levt gott och njutit av god mat, vin, ost och mestadels lata dagar. Tidigare under sommaren hade jag gjort ett försök att börja cykla och springa men det tog stopp på en ond häl i högerfoten. Nu när jag klev upp på vågen visade den nära 100 kilo. Jag som ett och ett halvt år tidigare hade spelat squash tre till fem dagar i veckan och varit relativt vältränad kände mig nu som en pösmunk med svällande mage och dålig kondis. Det blev en chock för mig. Min självbild var långt ifrån en person som väger över 100 kilo och är otränad. Då bestämde jag mig för att vikten måste ner och att jag skulle börja träna igen.
Att banta låter så långt ifrån hur jag är som person så det var inte ett alternativ. Jag påverkas som alla andra av allt som skrivs om kost och alla dieter men ville hålla mig ganska fri från dessa. Efter att ha tänkt efter hur jag skulle klara att gå ner och hålla mig nere i vikt kom jag fram till följande: Hela mitt liv hade jag kunnat äta mycket mat och även godsaker, vin, chips, godis och allt sånt som jag vet är onyttigt. Eftersom jag haft hög förbränning och tränat en hel del så har det aldrig fastnat. Men nu när jag hållit upp med träning och åldern säkert gjort att förbränningen gått ner av den orsaken också så hade kilona samlat på sig. Att avstå från allt det goda kunde jag inte tänka mig. Att äta "tråkig" mat kändes inte heller som något jag skulle klara att hålla mig till. Alltså bestämde jag mig för att äta en portion mat. Inte två. Och definitivt inte tre. Varenda gång jag satte mig ner att äta tänkte jag att jag skulle ta en vanlig portion mat och sedan inte ta mer mat. Det var min metod. Jag skulle fortfarande få ta ett eller två glas vin, äta godis och andra onyttigheter, men med lite mer måtta bara.
Nu när det gått två år så är det just den första föresatsen jag lyckats bäst med. En portion mat. Det andra har jag fortsatt med men i något mindre frossande stil. Eftersom vikten började gå ner väldigt långsamt och jag är lite otålig av mig har jag på vägen försökt med vissa inskränkningar i kosten. Till exempel har jag försökt hålla mig från mjukt vitt bröd. Pasta har jag nästan lagt av med. Kan jag välja en annan kolhydrat till maten så gör jag det. Blir jag bjuden på pasta eller om det är det bästa alternativet så tar jag det ändå. Men för mig känns potatis bäst, tätt följt av bulgur och ris. Pasta blir som en klump i magen och ger inte samma energi som de andra - för mig.
Maten var det ena. Det andra var träningen. Kvar från sommaren fanns en ond häl. Så fort jag sprang så gjorde det mycket ont. Det gjorde väldigt ont på morgonen och i herrskor gjorde det också ont. Plantar fasciit eller hälsporre verkade jag ha fått. Vanligt när man gått upp i vikt och börjat träna... Under hösten blev vi medlemmar i ett gym där vi kände oss lyxiga och fick energi att börja träna. Men jag ville springa och det gick inte pga smärtan. Alltså började jag ta långa promenader på löpbandet med bra springskor. Dämpningen från skorna och löpbandet gjorde att jag kunde gå fort och på så sätt få konditionsträning och bränna lite fett. Gick jag ute så gjorde det ont. Alltså blev löpbandet min nya kompis. Istället för att köra tunga vikter och få de där musklerna så gick jag på löpbandet. Efter en tid gick jag över till att jogga lätt (!?) och gå fort på bandet. Hälsporren började ge med sig i övriga situationer också. Bättre skor, en iläggsula som jag flyttade mellan alla skor jag använde gjorde säkert sitt till.
När det blev nytt år började jag springa på bandet och gymmet hade en löpargrupp som jag ville prova att vara med i. Där var en mycket inspirerande tränare som hade olika intervallprogram på löpbandet. Vi sprang i grupp sida vid sida på löpbanden. Det funkade väldigt bra och vi peppade varandra. Birgitta och jag försökte ta oss dit varje tisdagkväll och nu började löpningen bli just löpning istället för lunkande. De ett och ett halv år som gått sedan dess är den egentliga tid jag ägnat åt löpträning som 50-åring. Jag är mycket tacksam för det pepp och den varierade intervallträning som tände gnistan att verkligen börja sikta mot SUB40. Tack för det Malin på Balance i Solna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar