Nya träningen, Ursvik och terrängskorna

Det är alltid bra att variera sig i löpträning. Eller all träning förresten. Nu har jag kört efter det nedbantade programmet som ska göra mig till den gudabenådade 5K löparen jag egentligen är. Om jag ser till det jag gör och det som programmet säger så skiljer det fyra pass som jag tagit bort och kanske drygt fyra mils löpning. Den här veckan blev det i underkant 48 km löpning, en enda vända på cykeln och några hundra tåhävningar. Programmet som jag försöker komma upp i successivt har post run routine och styrkeövningar som jag inte ens kört en liten del av. Ändå är det här mycket hårdare träning och mer kvalitet än jag kört vanligen det senaste halvåret när jag tyckt jag tränat ganska bra. Kommer jag upp i 80% av det som ska göras enligt programmet kommer jag att vara stolt som en tupp, vi får se om tio veckor.

Tidigare i veckan hade jag känning av min gamla plantar fasciit och då började jag göra tåhävningar morron middag kväll. Det la sig direkt. Nu försöker jag göra det i lite lugnare takt sedan senan under foten är lite trött av alla tåhävningar. Men det visar att man så klart ska göra all rehab hela tiden - alltså egentligen prehab. I wish...

I förmiddags tog vi bilen till Ursvik för att springa en vända i skogen, Birgitta 7:an och jag 10K. Under sista två kom jag på att jag skulle springa hem för att få ihop några kilometer till, dagens långpass kan inte stå som ett 10K, det är för mesigt.

Underställ, handskar, mössa, regnjacka och mina minst sköna skor; terrängskorna från Salomon. Jag köpte dem över nätet och tänkte att de skulle vara lika sköna som mina gamla mjuka gåskor från Salomon som jag haft för några år sedan. Oj vad jag bedrog mig. De första jag fick hem var alldeles för små så jag skickade tillbaka dem och beställde ett par lite större. När de kom tänkte jag att de var ju inte så mycket större men nu får jag sluta sjåpa mig och började springa med dem. Det här var för cirka ett år sedan. De var osköna, hårda och svåra att få till snörningen på. Foten vill halka fram och tån bredvid stortån slår i fram i nedförsbackarna. I början var jag även ovan med den låga droppen som de har och fick ont i vaderna, nu känner jag inte av det längre. Men allt det andra känns i viss grad fortfarande. Hur som helst passet gick vägen även om just långpass inte är min grej.

De här två veckorna känns ändå ganska bra. Fem pass i veckan, några med fart i och ofta ungefär 11 km löpning i vanligt tempo. Roligast är löpskolningsövningarna och backträningen. Där får man dra på i korta ruscher och det gillar ju en gammal pojksprinter. Jag kör på! Och i den här mörka årstiden är det bra att ha något som gör det mer intressant att springa för vädret lockar ju inte precis till uteaktiviteter. På fredag åker vi till södra Spanien två veckor. I det här sammanhanget kan vi kalla det för ett två veckors träningsläger i Andalusien. Längtar!